Årsredovisningslagens väsentlighetsprincip
I årsredovisningslagen finns ett antal principer för redovisning, värdering, uppställning med mera. Det finns också en paragraf i lagen som anger att det i vissa fall är möjligt att avvika från dessa principer. Det är vad som brukar benämnas årsredovisningslagens väsentlighetsprincip:
”Ett företag får avvika från bestämmelserna om redovisning, uppställning, värdering, upplysningar och konsolidering i denna lag, om följden av avvikelsen inte är väsentlig.
Följden av en avvikelse ska anses vara väsentlig om utelämnad eller felaktig information, ensam eller tillsammans med annan information, rimligen kan förväntas påverka de beslut som användare fattar på grundval av informationen.”
Denna regel gäller alla företag. Det betyder att BFN inte kan bortse från väsentlighetsprincipen i K2.
Regleringen av väsentlighetsprincipen i K2
I det uppdaterade regelverket anger BFN att en årsredovisning som är upprättad enligt K2 inte innehåller några avvikelser som står i strid med årsredovisningslagens väsentlighetsprincip. Det innebär med andra ord att du inte kommer att bryta mot årsredovisningslagens väsentlighetsprincip om du tillämpar reglerna i K2 korrekt.
Men riktigt så enkelt är det inte. BFN anger att förenklingsreglerna i K2 är utformade med beaktande av väsentlighetsprincipen. Företag som tillämpar K2 behöver därför normalt inte göra någon väsentlighetsbedömning. Men i några särskilt uppräknade fall måste ändå företaget beakta om tillämpningen av en enskild punkt eller flera punkter tillsammans medför en väsentlig påverkan på företagets intäkter, kostnader eller ställning. I så fall får förenklingarna inte tillämpas.
I den här artikeln går jag igenom när en väsentlighetsbedömning behöver göras och hur den kan påverka företagets möjlighet att använda förenklingsreglerna i K2. Med konkreta exempel förklarar jag vad som gäller för periodisering och förbättringsutgifter på annans fastighet, och när förenklingsreglerna kan användas utan en sådan bedömning.